Det är ditt liv

Och det är du som väljer hur du vill leva det!!! Därför väljer jag just nu att njuta av min fantastiska familj, mina kloka, roliga, vackra och otroligt kärleksfulla barn. Min fantastiska kärleksfulla man som älskar mig trots mina brister och fel. Och alla andra fina människor omkring mig, tack för att ni finns ❤️

Kampen fortsätter

Mötet med företaget gick bra i den bemärkelsen att jag känner mig nöjd med mig själv. Jag fick fram allt jag ville säga och den bevissättning som jag anser bevisar att företaget inte agerat som de skulle. De själva hade ju en annan åsikt. Vilket jag hade trott att de skulle säga. Representanten för företaget gjorde självklart sitt jobb och agerade proffsigt under mötet, så det var inget att säga om det. Men då jag ändå hävdar efter att ha läst så många juridiska papper och paragrafer att det finns en chans till upprättelse så kände jag att jag ville få fallet prövat av en oberoende instans. Så jag har nu lämnat in ett ärende hos allmänna reklamationsnämnden ARN. Så får vi se vad dom har att säga då ord står mot ord.

Om inte annat så vet jag att jag gjort allt jag kunnat. Och om ARN skulle gå på min linje så är det ju fantastiskt!

David och Goliat

Just nu känns det som om det är just det jag gett mig in i... att man som en liten människa har gått i strid med ett stort stort företag och hävdat via olika paragrafer att de gjort fel och att de skall riva ett dokument värt 650 000 kr. Men för de oskyldiga och drabbade så känns det som om jag måste försöka göra allt, och jag kan inte mer än försöka. Tärningen är kastad.. hoppas hoppas hoppas att det finns en mikroskopisk chans att jag klarar detta.

Kunde David så kan jag...

Halloweenfest

Nu är förberedelserna i full gång till Halloweenfesten som vi skall ha på lördag. Maten är planerad och till stor del inköpt. Och jag har hittat en massa dekorationer och roligt halloweengodis. Det är skönt att det finns så mycket i butikerna nu, även om det är roligt att göra all läskig mat själv så tror jag att det kan vara skönt att slippa stå i köket i så många timmar. Det får bli rätt så "vanlig" mat spetsad med karamellfärg och härliga dekorationer.

Barnen är taggade och är väldigt engagerade när det gäller hur saker och ting skall vara.
Hoppas att det blir en rolig fest och att jag har koll på allt.

Sorg

Överallt hör man om människor som förlorar sina nära och kära alldeles för tidigt.  Barn som förlorar sina föräldrar, äkta makar som förlorar sitt livs kärlek och föräldrar som får uppleva det hemska i att begrava sina barn. Deras liv rasar samman, men långsamt långsamt klarar de av att orka leva. Sorgen i hjärtat blir lite lättare att hantera, och plötsligt kan de tom skratta igen. De kan sörja och försöka gå vidare...

Men hur skall man sörja och gå vidare när man förlorat sin pappa till spriten. Man kan inte sörja det tar aldrig slut. Hur förklarar man för sina barn varför deras morfar inte är närvarande. Varför han inte träffat dem på flera år... För att mamma inte orkar? För att mamma kan inte gå sönder av oro när hon behöver vara just mamma.  För att mamma inte kan hjälpa någon som inte vill...? 

Det gör ont, det gör ont hela tiden. Jag lär mig att leva normalt. Och fokusera... Vara lycklig och uppskatta det jag har. Men på sätt och vis känns det som om jag inte har någon pappa kvar, och kommer inte vidare... 

Härliga hösten

Vet inte vad det är med hösten som gör att den är min favoritårstid. Och NEJ det är inte för att jag fyller år. Jag tror att det är för att det är så förknippat med lugn. Våren är så hektisk, det skall ordnas så mycket både inne och ute, och det börjar knoppa både här och där. Så hela våren och sommaren är man snorig och hängig. Sen under sommaren så skall man hinna med allt på semestern, och alla födelsedagar och projekt. Vintern är kall och isig, det skall skrapas rutor och för att inte tala om julhysterin... nej hösten är härlig.
Vackra färger och frisk luft, fortfarande kan solen vara riktigt varm och naturen magisk. Svampar o bär i skogen och regnar det en dag kan man med gott samvete sitta inne vid brasan och kolla på en film.

Just nu håller jag på att planerar inför min födelsedag, jag visste sedan tidigare att flera av släktingarna har annat inbokat. Men så är det, det finns alltid saker som krockar, alla har lika fullt i sina kalendrar som jag. Dessutom så nu när man är vuxen så känns det inte så viktigt att fira födelsedagar. MEN varje år till halloween brukar vi ha halloweenfest med barnen. Då lagar vi läskig mat och pyntar hemma. Så jag tänkte att varför inte bjuda in de som vill och kan komma till en halloweenfest. Så fick det bli, jag o barnen håller på att planera för fullt och jag ser fram emot att få fira halloween med de nära och kära som kan och vill.

Bara inte det blir för läskigt... är ju lite rädd för personer i mask...

sätts ständigt på prov...

Ibland önskar man att livet bara skulle vara enkelt, att det räckte med att få en fungerande vardag omgiven av en härlig familj. Ett jobb som man trivs med och trygg ekonomi. Allt detta har jag, och på ytan kan det tyckas att allt är sådär härligt som det borde vara... livet alltså.

Fyller snart 35 och de senaste 10 åren har skuggats av både det ena och det andra, en pappa som lever i en fantasivärld, en syster som hamnade i Fängelse, en värld med så mycket krig och elände lyckopiller och terapi, cancer som ploppar upp både här och där bland mina nära och kära och allt vad detta innebär.
Önskar att de kommande 10 åren blir lugnare, att man bara kan få njuta över det man själv kan påverka. För hur mycket jag än tränat på att tänka positivt så är det yttre saker som jag inte kan påverka. Nej nu räcker det!!

Att bara få leva, och att mina nära får må bra och vara friska? Är det för mycket begärt?

Från rökfylld till tom - Skogsbranden i Västmanland

Vill ägna detta inlägg till en stilla eftertanke då vi förhoppningsvis är på väg ur denna mardröm som drabbat många här i de Västmanländska skogarna. Det som har kommit att kallats, den värsta skogsbranden i Sveriges historia. Vet att många har drabbats otroligt mycket värre än mig. Men som jag skrivit i tidigare inlägg så kan jag bara utgå från mig själv och hur jag upplever saker och ting.

Detta är min historia.

Torsdag 31/7 Branden bryter ut, vi är lyckligt ovetandes. Planerar inför Norbergsdagarna som komma skall och det är olidligt varmt och torrt.

Fredag 1/8 Småstjärnorna på torget, Nelly sjunger och vi är ute länge på torget. Njuter av sommaren och värmen. Hör talas om en skogsbrand i Sala. Men den var liten och de höll på för fullt att bekämpa den.

Lördag 2/8 Elvisdagarna, ännu en dag av folkfest och nöje. Fortfarande otroligt varmt och torrt. Nu börjar det lukta rök över hela Norberg. Men vi tänkte inte mer på det. Minns att det var ett gäng punkare utanför ICA som sniffade lite och sa.. - Det luktar gammal öl! Branden var långt borta och de få rapporter vi hörde så var det ingen fara för spridning.

Söndag 3/8 Vi firade Milles 1 årsdag. Nu var röken riktigt påtaglig. Vi visste inte om vi skulle kunna sitta ute på grund av den tryckande värmen och den skarpa röken. Vi satt inne med fläktar och Johanna försökte göra en egen AC med hjälp av kylklampar. Något hon sett på nätet. Humöret på topp och allt var frid och fröjd.

Måndag 4/8 Vad som även kallas för den svarta måndagen. Jag åkte och jobbade, nu började man prata mer och mer om branden. Stora rökmoln syndes över himmelen, och det fanns nog ingen som kunde undgå röklukten. Nu började man prata om att elden spred sig, men det var så många brandmän på plats. Och så vitt vi visste så var elden så långt bort. Vi fotade himlen, tyckte nästan att det var lite häftigt, men otäckt på samma gång.

Mina systrar med familj hade åkt ut till stugan vid snyten för att få skingra tankarna. Det var lite disigt men de var inte ett dugg oroliga, branden var långt bort (trodde de)de badade, fikade och hade det mysigt. Vid lunch packade de bilarna och åkte hem. Vilket jag tackar gudarna för att de gjorde, nu när jag vet det jag vet idag.

KLockan fyra åkte jag hem mot Norberg. Redan när jag närmade mig Norberg så såg jag att molnen över kyrkan o laven var av en helt annan karaktär. De var svartgrå och låg som ett tjockt tak över vår lilla by.

Kom hem pratade med grannarna, nu började man fundera mer på mer på hur det gick för de som bekämpade elden. Snacket gick, hörde att elden spreds mot Ängelsberg. Va?? Då kommer den ju hitåt? Blåsten och värmen blev värre, hela himlen var liksom gulsvart och solen syntes inte längre. det pratades om glöd som for iväg och startade en massa småbränder. Brandbil efter brandbil, polisbilar och ambulanser fort förbi vårt hus i väldans fart.

Mitt i detta ringer syrran, hör något i stil med Mille, tänder, blod kom!! Jag åker ner till henne, då har den nyss fyllda ettåringen ramlat och slagit upp tänderna. Jag leker lite med storebror medan föräldrarna blir lugnade av 1177 att det bara var att låta det vara. Åkte hemåt, i Norberg var det nu fullt av poliser, det kändes tryggt. Hemma var röken ännu lägre och intensivare, hörde talas om områden ännu närmare som fattat eld. Över brandgator och via luften spred sig elden. Skall vi packa??? Neeeeej inte kan den komma hit. Nu började det blir riktigt obehagligt. Vi började iaf packa en väska med lite kläder, tandborstar och andra saker om röken skulle bli för jobbig. Samtidigt så fick vi info att man skulle packa för att vara beredd för en eventuell evakuering av Norberg. Då sa jag till Robert, skall vi packa en väska till? OM det värsta skulle hända? Fler och fler bilder såg vi från Ängelsberg och nu Karbenning. Det är eld... inte rök. Vi packade foton, en hårddisk med bilder och barnens babyböcker. Jag gick runt och fotade huset, för försäkringens skull och för minnen...

Nu var det en helt annan ton i kommunens info.. NU uppmanar vi er som kan att åka 5-10 mil bort, göra er beredda inför eventuell evakuering. Jag tror det var vid 21-tiden som vi bestämde oss för att åka. Vi skulle ändå inte våga gå och sova under rådande omständigheter. Bättre att åka nu än att rycka upp barnen mitt i natten.

Vi packade bilden och åkte, det var vi inte ensamma om, en stril ström av bilar var på väg ut. På torget stod det ett flertal bussar. KÖR FÖR POLISEN. Vid infarten till tätorten stod poliserna och hade gjort en vägspärr. Vi fick köra ut ur Norberg men inte in. Åkte till svärmor i Avesta. Där var det också rökigt men inte på långa vägar som hemma. Vi var trygga, men kunde inte slappna av. Satt uppkopplade och läste allt från lännsyrelsen, norberg.se och krisinformation.se Samtidigt som facebook svämmade över med bilder och diskussioner mellan oroliga människor. Fick meddelande från flera av mina vänner där de erbjöd sig sovplatser. Värmde i hjärtat. Fick höra om att det brann runt snyten. Stugan? vår kära sommarstuga där vi spenderat så många somrar, var den i fara? Fanns den kvar? Familjen som varit där under dan... hemska tanke... Sen minns jag inte vad som skedde, hur mycket vi fick reda på, hela den natten var som ett vacum. Slumrade lite under småtimmarna och så fort jag fick möjlighet så gick jag in på länken till den webkamera som hela tiden visar bilder över Norberg. Det var grått, bitvis kunde man inte ens urskilja byggnader på bilderna men ingen eld. Norberg stod kvar, än så länge...

Tisdag 5/8 Vi lyssnade på p4 och tittade på alla presskonferenser, fortfarande pratades om eventuell evakuering av Norberg. Samtidigt så kom det mer och mer personal till undsättning. Och under dagen skulle det kommma flygplan som var gjorda för att bekämpa just skogsbränder. Jag och Robert åkte hem en vända för att "titta till" huset. Det såg ut som vanligt men marken och tomten var full av brända barr och slocknade flagor. Röken var tjock men huset stod kvar. Norberg var öde, förutom att det var fullt av poliser. Vi åkte tillbaka till Avesta men bestämde oss ändå för att stanna där ännu en natt. Branden hade nu kommit så nära och det var fortfarande tal om evakuering så det kändes lugnast så. Ännu en dag av tryckande värme, röklukt även i Avesta men den var uthärdig.

På onsdagen 6/8 åkte jag till jobbet igen, men det var svårt att fokusera på något annat än bevakningen av branden. Men det kändes tryggt att fortfarande så var den största delen av räddningsarbetet åt "Vårat håll". Läste om ett flertal familjer som under måndagen fått fly för sina liv och lämnat hus och hem. Allt var så tragiskt... Men vi kände att vi ville hem och bestämde oss för att hålla koll på betrodda medier och återvända hem. Med väskorna packade i hallen sov vi i våra egna sängar, underbart skönt.

På torsdagen 7/8 fick vi besked att endast en skorsten återstod av vår stuga. Tråkiga besked, med då det fanns dom som förlorat sina hem och det var mycket värre så valde vi att känna tacksamhet för att alla hunnit åka därifrån i tid och att det endast var materiella saker vi förlorat. Fick även höra om grannarna ute i Snyten som befunnit sig på plats när elden kom ner över skogen och tvingat dem att fly över sjön under fruktansvärda omständigheter. Men alla var vid liv, det var huvudsaken.


Fredag 8/8 Brandläget var allvarligt men stabilt sas det, vid detta skedet så hade planen äntligen kommit igång och det kändes som om nu fanns det så bra med resurser så att någon oro för att det skulle kunna spridas igen det fanns inte. På eftermiddagen så gick jag på ett informationsmöte, där chefer för kommun, länsstyrelse, räddningstjänst, polis mm var representerade. Då Fick vi chockbeskedet att så som det såg ut under måndagen, att med den kraft som elden spreds då, så skulle hela Norberg ha brunnit. redan 21.30 skulle brandfronten ha passerat, så illa var det. Men vinden avtog tack och lov, och de fantastiska människor som fanns där för att kriga mot elden kunde hejda den.

Vi var chockade över infon men passade på att andas ut, drack lite vin och tänkte att nu behöver vi inte oroa oss för att behöva fly mer.

Lördag 9/8 Vi får info från räddningsledningen att vi åter väntade en varm och torr dag med vind, de fruktade ett liknande scenario som måndagen. -Neeeej inte igen!!! Med infon om måndagen färskt i minnet var det riktigt olustigt. Vi gjorde upp en ny plan, vem tar med mormor, morfar, farfar etc. Vart far vi? Vi gjorde upp planen och packade väskorna på nytt. Men försökte tänka på annat. Tack och lov kunde de mot kvällningen konstatera att det tack och lov inte blev så illa som de befarat. Men det blev ännu en sömnlös natt.

Söndag 10/8 Fler positiva nyheter, och man började slappna av lite. Vi åkte till Ludvika, något vi planerat sedan länge. Hälsade på en ny liten gren på vårt släktträd. Jag hade blivit bonusmoster innan allt detta och nu skulle vi äntligen få träffa honom. Ett skönt avbrott. Konstaterade när några ambulanser och brandbilar åkte förbi att man blivit immun mot blåljus, reagerade inte ens. Hamnade i total zombiekoma när jag kom hem, kunde inte förmå mig att ta tag i något alls. Försökte tänka på annat, men fortfarande är länsstyrelsens hemsida det sista jag kollar innan jag vågar gå och lägga mig och det första jag kollar på morgonen.

Måndag 11/8 Arbetsdag igen, till jobbet kommer det massor av människor som alla har sin historia att berätta. Det ständiga samtalsämnet är fortfarande branden. Så får vi beskedet som vi så länge väntat på, de har nu branden under kontroll och trappar tom ner på styrkorna. Jag försöker även "detoxa" mig själv, inte lusläsa de ovan nämna hemsidor på info. Försöka distrahera mig med annat.

Tisdag 12/8 Byter tom kanal på radion från p4 till en reklamkanal för att få lite positiva saker att tänka på. Men ständigt så tänker jag på alla dessa människor som fortfarande inte har fått åka hem, alla människor som förlorat sina hem, de stackars män som fastnade i elden i måndags, en avliden och en allvarligt skadad, deras familjer. OCH de människor som fortfarande sliter dag och natt med elden på olika sätt för att vi skall kunna försöka återgå till ett normal liv. Än står väskorna i hallen, jag vågar packa upp dem nu, men jag har helt enkelt inte orkat.

Allt detta som jag skrivit, är som sagt mina tankar och upplevelser, det kan vara en massa fel, då jag helt ärligt inte minns allt. Jag kan ha blandat ihop dagar och händelser, men kände att jag behövde och ville skriva av mig då det fortfarande var relativt färskt i minnet.

Om några veckor åker vi till Rhodos, och för några veckor sen så kändes det nästan slöseri med pengar med tankte på den underbara varma sommar vi haft i Sverige. Men nu behöver jag mer än någonsin en veckas semester och koppla av.

Är så otroligt tacksam för att det gick så bra som det gick

bloggtorka

Det här med att skriva går i perioder, och ju längre tiden går mellan gångerna desto högre krav ställer man på sig själv att man vill skriva något riktigt bra. Inte för att man någonsin vet för vem man skriver, förutom Svärmor ;)

Därför så tänker jag att det är bara jag som läser, att man skriver lite som i en dagbok, skriver av sig lite för att "lätta på trycket". Kankse är man full av glädje som man vill dela med sig av innan man spricker, eller så är man tung av oro så man behöver släppa ut lite innan man sjunker till botten.

Just nu så är det nog lite av båda delarna....

Saker som just nu gör mig glad: Barnen, deras kommande födelsedagar, sommarlov, en weekend i stockholm och bilderna från Hotellet vi skall till i Grekland i slutet av sommaren.

Saker som nu gör mig mindre glad: Att pappa åkt in, den våg av vandalism som sker just nu i vår lilla by. Min nackskada som just nu är värre än på länge...

man inser hur långt man kommit...

...i sin kamp i att fokusera på rätt saker.

Idag fick jag ett samtal som för ett par år sen hade slagit omkull fötterna på mig. Faktum är att jag för några år sedan fick ett liknande besked, och då slutade hela jag att fungera. Kände varken trötthet eller hunger, sorg eller glädje. Jag kopplade bara på en autopilot för att få vardagen att fungera.

I dag så kan jag nästan rycka på axlarna och tänka att det är inte mitt ansvar, mitt bekymmer, mitt beslut. Och med det heller inte min oro, sorg eller rädsla. Den enda sorg och oro jag känner är för de nära och kära som inte kommit lika långt som jag. De som nu sitter där i sorg, vrede, oro .. eller har kopplat på autopiloten.

Till mig själv säger jag. Det är ok Jenny, din pappa är vuxen, han får stå för sina handlingar. Det är inget som du behöver känna ansvar för. Du är vuxen du med, har din familj och dina barn. Det är där din energi skall vara.
Jag är stolt över dig Jenny som kommit så långt!

Fredag

Stolt

Somliga beslut känns så mycket bättre när de väl är genomförda. Trevlig lördag!

Underbara helgdagar

Plötsligt infaller de, en röd dag mitt i veckan och man får extra mycket tid. Först då inser man hur fullt upp man har hela tiden. När helgen kommer så är man för trött för att dels göra alla saker man borde ta itu med, alla vänner man borde träffa och alla spännande äventyr man borde göra.

Därför så har denna påsk varit alldeles perfekt. Jag har hunnit med att träffa släkt och vänner, röjt undan i källaren och varit ute på massor av promenader med syrran. Tänk vad mycket enklare och roligare det är att röra på sig när man kan peppa varandra. Och i morse kom belöningen, ett par kvarglömda jeans sen början av 2000-talet, satt som en smäck!!

LYCKA!!

Tack och lov för penicillin

Tänk att man kan ha över 40 graders feber, en sänka på 186 och scharlakansfeber. Med andra ord vara jättedålig. Sen får man penicillin och två dygn senare är ungen som vanligt igen.
Det måste vara en av världens bästa uppfinningar!!

Hata pollen!

Mitt flöde i sociala medier svämmar över med härliga bilder på folk som njuter ute i solen. Själv får man gömma sig inne och hålla alla dörrar stängda. En liten kaffekopp i solen på trappen resulterade snabbt i igenketade ögon. Och på mornarna så är man så trött så det känns som om man festat natten lång... Men icke det är björkpollen. Sen står det inte på innan alla gräsmattor skall klippas. Nej nu går jag i ide, vi ses i september. 

/jag är inte bitter 

Fredagsfeeling

Efter att ha länt mig villrådig och nästan deppig ett tag så känns det mycket bättre idag. Hade ett bra samtal med chefen igår så jag känner mig stärkt. Solen skiner och det är fredag. Många bra faktorer.. Dessutom så har jag beställt ett par nya glasögon, de blev visserligen mycket dyrare än jag hade tänkt. Men nu har jag bestämt mig och ser fram emot att de skall bli klara.

Ikväll skall min snälla mamma gå med barnen på teatermusikal. Trollkarlen från oz med Markoolio och Tobbe trollkarl, enligt recentionerna skall den vara ruggigt bra, och jag är säker på att barnen kommer att få en toppenkväll. Då min kära man jobbar så innebär det att jag kommer att vara själv hemma, något som i princip aldrig sker så det skall bli riktigt skönt.

Dessutom är jag och vågen mer sams än vad vi varit på mycket länge.

En riktigt bra fredag helt enkelt!!

Vad skall jag bli när jag blir stor?

Vet inte om det är en försenad 30-årskris eller en tidig 40-årskris, men något i mig har gjort att jag den senaste tiden mer och mer funderar över vad jag skall göra med mitt liv. Länge har allt bara rullat på utan att man vågat eller velat förändra något. Kanske är det att jag inte haft tid att stanna upp och fundera, eller inte orkat.

Men tanken på att starta eget, testa något nytt. Göra något som jag verkligen vill.. den tanken blir mer och mer lockande. Och skrämmande, en annan del i mig har för första gången tänkt tanken på att utbilda mig. Men till vad? Det enda jag kan tänka mig är att utbilda mig till förskolelärare. Att jobba med barn, barn är fantastiska, och ger en så mycket energi. Samtidigt som att det är ett yrke jag skulle kunna jobba med på hemmaplan och dagtid.

Vilket inte bara skulle innebära ett varierande jobb med ständigt nya utmaningar utan också, att vi skulle kunna utöka familjen med en hund.

Starta eget då? det skulle innebära att jag skulle få jobba med det som jag tycker är allra roligast, på mina egna villkor. Men det är också läskigast. VAd händer om man inte får några jobb, tänk om ja inte är bra nog?

GAAAAAH!!!!

Jag har ett bra och tryggt jobb nu, med de bästa arbetskamraterna. Men är detta det jag verkligen vill? HJÄRNSPÖKEN!!!

Skall man vara glad och nöjd att man har ett jobb,och gilla läget, eller skall man våga ta klivet, bara hoppa rakt ut och våga? Man har bara ett liv, och man vill inte sitta och ånga att man aldrig vågade.. samtidigt så har man en familj och två barn att ta ansvar för. Jag vill kunna ge dem allt, resa på semester och kunna köpa den där saken de önskar sig mest av allt.


ååååh ångest!!

Tumör, svulst, knöl, är en vävnadsbildning i kroppen utan någon fysiologisk funktion.

Så står det om man söker på ordet tumör på Wikipedia. Men för mig och för de flesta andra är ordet tumör något man får rysningar av bara att tänka på.

För ett år sedan så upptäckte min man en knöl på halsen, en knöl i storlek som en mandel. Efter att den inte verkade försvinna så besökte han vår lokala vårdcentral. Där hade de ingen aning om vad de var, de skickade hem honom utan undersökning och sa att han kunde ju komma tillbaka om den blev jättestor eller om han blev sjuk. Då bytte han vårdcentral till en i grannkommunen. Där togs han emot väl, och de sa. Vi vet inte vad det är, men vi skall ta reda på det.

Skönt tänkte vi, nu får vi hjälp och slipper oroa oss. I dagens välfärdssverige har vi något som så fint som heter Vårdgaranti, där man bland annat skall ha rätt till påbörjad behandling inom 90 dagar. Som sagt så har det gått ett år nu.

Det visade sig att "knölen" satt inlindad i en massa nerver, nerver som gör att det strålar och domnar ut i kroppen. Nerver som gör att ingen hittills har vågat gå in och se vad knölen är.

Han har varit på ett flertal olika röntkenundersökningar och vid ett tillfälle inlagd för att de tänkte gå in och ta ett prov, men då de inte läst journalen, och fick reda på i sista sekund att det var en massa nerver inblandade. Så blev han utskriven utan att något gjorts. Vågar inte ens tänka på vad som kan hända om någon skulle skada en nerv felaktigt.

Sommaren 2013 så ringde en kvinna och sa - du har en tumör, vi vet inte om den är elak eller godartad. Du kommer att få fler kallelser, tar det för lång tid får du höra av dig själv.

Då brast det för mig, en tumör!!! RIskerar jag att förlora min man? Min livskamrat och barnens far? Skulle jag klara av att bo kvar i huset? Nu måste jag bli superwoman! Men samtidigt vara stark och stötta honom, det var ju inte jag som fått beskedet utan min man. Det var inte jag som hade en stor utbuktning på min hals

Målet är nu att få komma till Neurologkliniken i Uppsala. Där finns det specialister som skall kunna gå in, kanske för att se vad det är, ta prover och beroende vad de säger avlägsna knölen.
Dit fick vi en remiss sommaren 2013. Återigen, vårdgarantin....

Men varje gång när det nästan gått 90 dagar så får han en kallelse för ett fystest eller dyl, så då förhalas tiden.

Nu har det gått ett år, och vi säger att hade det varit elakartat så hade han varit riktigt sjuk vid det här laget, eller något ännu värre...

Så det är nog som Wikipedia säger, en vävnadsbildning i kroppen utan någon fysiologisk funktion.
Men den sitter på halsen på min man, och där skall den inte vara!!

Men det är väl bara att vara en duktig patient och medborgare, betala skatt och vänta snällt tills att nästa kallelse kommer...

12 år!

Idag är det 12 år sedan som vi blev ett par, min kära man och jag. Från dag ett så visste vi att vi skulle leva tillsammans för alltid. och hittills har det ju funkat bra. Så länge man respekterar varandra, är ärliga och har liknande värderingar så har man alla förutsättningar att lyckas.

Du och jag för alltid Robert!

Efter flera dagar med tjafs och stök så sa jag till tjejerna att de fick hjälpa mig att städa i stället för att vara med kompisar eller åka till slalombacken. Efter att de förhandlat till en belöning i form av en slant att handla vad de ville för så satt vi igång. Ett par timmar senare var vi klara, och de skulle få en hundralapp och pengarna för några påsar med pant. Glada och nöjda gick vi mot affären, utanför satt en hemlös tiggare. Flickorna beslutade sig för att han behövde panten mer än dem. Och han fick påsarna. 

Sen köpte de lite snacks och jag fick tulpaner för att kunna pynta mitt nystädade kök med. 

Lycka! 

Mötet

Idag skedde det, mötet jag så länge fruktat. Han, mannen som för några veckor sedan försökt att ta sig in i huset och hotat mig till livet.  I dörren till affären, jag på väg in, han ut... - han sa spontant hej... Jag frös till is och sa inget. Då var det något i hans blick som avslöjade att han kom på sig själv med vad han gjort. Han tittade skamset ner, och jag gick in.. Han ut. 

Love is in the air

I morgon firar jag och min kära make 5 år som gifta. Skall överraska honom med en liten tripp till Örebro. Har bokat ett lyxigt rum på Örebro Cityhotell. Käka en god middag och bara vara.

Längtar!

Sakta men säkert...

Börjar krafterna komma tillbaka. Så idag så tog jag mig an att rensa skafferiet, något som verkligen behövde göras. Det finns så mycket som man skjuter upp till den där regniga dagen som nästan aldrig inträffar. Men med ett hektiskt liv med vardagsmåsten så är det svårt att få tiden att räcka till. Men VARJE gång jag tar mig i kragen så blir jag irriterad på mig själv, några timmars jobb som ger en tillfredställelse efteråt. Det är sååå värt det. I stället för att varje gång jag öppnar skafferiet/garderoben eller går ner i tvättstugan blir fylld av ångest för att det är en påminnelse över något jag någon gång inom en snar framtid måste ta itu med. Så känner jag nu, åh vad fint och vad skönt att det äntligen är gjort! 

Bra jobbat Jenny!!!

Dagens bästa husmorstips

Om du som jag bränt dig på tex ungnsgallret. Bre på tandkräm. 

Kylde ner direkt, lät det vara på över natten och ingen sveda eller smärta. Tadaaaa

Lycka

Hur underbart det än är att ha båda barnen nära så är det något speciellt att ha egentid med en och en. Förra lördagen var jag och Nelly själva på shoppingtur med fika och tjejsnack och i dag har jag och Nova " mamma-Nova" dag. Efter några härliga timmar i skidbacken sitter vi nu och myser vid brasan och slöar. Så härligt. Även om en del av mig gärna hade varit med och hejat på Nelly när hon spelar cup, så har hon sin pappa och farfar med sig och jag får tid att vara med lillasyster. Njuter av helger som denna. 

Hur sjuk får man va??

Just nu när man sitter här med rinnande näsa, frossa och en värkande kropp, så känns det som om det inte kan bli värre. Tror att jag varit mer eller mindre förkyld sen i början av december. Att det kan hålla i sig länge är väl inte så konstigt, men nu får det vara nog!!! Jag tror att vi i familjen har en bacill som hoppar runt, runt, runt. Och är man inte helt frisk så är man svagare och mer mottaglig.

Att min syster har två gullungar som man inte kan låta bli att pussa på även om de är snoriga gör ju inte saken bättre.

Förutom att jag är lika gnällig och sjuk som bara en karl kan bli vid förkylningar så rullar det på. Innebandycup, barnkalas och slalomåkning står på schemat inför helgen. Men som tur är så är Robert ledig så vi kan dela upp aktiviteterna för att det skall gå ihop. Det är tur att man är två. En massa god mat och Mello på det, gör att jag längtar till helg.

veckans sämsta: Förutom förkylningen och Novas skadade tumme så är det att se människor i min närhet bete sig så korkat att man inte ens orkar bry sig.

veckan bästa: Att slalombacken har öppnat och barnen kan utöva den bästa vintersporten de vet; slalom! Samt att jag har planerat en överraskning för min kära man på vår 5-åriga bröllopsdag som inträffar nu i februari.

Dagens namnsdagsbarn

Idag har två av de viktigaste i mitt liv namnsdag. 

Puss och kärlek till er. 

Ner som en pannkaka och upp som en sol

Idag var en betydligt bättre dag, hela familjen var på bättre humör och i stället för att alla var griniga och smitta varandra med negativ energi så smittade vi varandra med glädje. Efter middagen så delade vi i oss i två lag, pappan och 6-åringen i ett lag och mannan och 9-åringen i det andra. Sen så tog vi ett varsit våningsplan och städade. Alla saker på rätt plats, dammning och dammsugning. Nu kan vi välkomna helgen med ett nystädat hus. Underbart!!!!

Orkeslös

Idag är en sån där dag som man känner sig helt tömd på energi. Bara det som var absolut nödvändigt blev gjort. Tex läxläsning och packning av skolväskor. Hoppas att det är något tillfälligt och att jag vaknar fylld av energi i morgon. 

Tack och godnatt 

Konstruktiv kritik

Familjen skulle säga 3 bra respektive dåliga egenskaper hos varandra. Detta är jag enligt barnen: 

Positiva enligt 6:åringen:

Lagar jättegod pizzasallad

Har ett jättestort kärleksfullt hjärta

Snäll

Negativa enligt 6:åringen:

Inte så bra på pannkaka

Inge roligt när jag blir ledsen ibland

Lite för mycket pussig och kramig ibland

Positiva enligt 9:åringen:

Snäll

Snygg ibland när jag gör mig i ordning

Bra att prata med 

Negativa enligt 9:åringen

Lite för pratig ibland

Struntar ibland att säga till 6:åringen när hon är dryg

Tycker inte att något spel eller tv program är kul när hon frågar. 

Tycker att det stämmer rätt bra på mig och är nöjd med omdömet 

Nystart

Igår var jag på gymet igen efter åtskilliga veckors uppehåll. Sjukt jobbigt var det. När jag efter semestern för sjuttielfte gången bestämde mig för att få en bättre hälsa så var jag såååå peppad!! Lyckorus av bara tanken av att det skulle bli av. Och jag var duktig pressade mig hårdare vecka för vecka.. Sen i november blev jag sjuk och träningen blev mer sporadisk och nu hade jag inte satt min fot där sen mitten av december. Jag fick dra ner på vikterna på flera av maskinerna och det var med ångest jag tvingade mig dit. 

Men jag gjorde det, nu gäller det bara att få igen rutinerna och lusten så att även musklerna kommer igen. 

Intalar mig själv att det spelar ingen till hur många gånger man misslyckas, bara man fortsätter att försöka...

Ju mer jag tänker på det ju mer beundras jag...

Dagen före julafton ringer det på dörren, dottern öppnar och en röst som jag inte känner igen frågar efter pappa Robert. Det visar sig vara två gamla klasskompisar från högstadiet som var hemma i byn under julen. De hade gått in på Systembolaget och köpt 6 st flaskor glögg och bestämt sig för att åka och hälsa på 6 personer de inte träffat på länge. Ju mer jag tänker på det ju mer så beundras jag över dem... Att ens komma på tanken. Min man blev jätteglad och överraskad över besöket, en av killarna hade han inte träffat på 15 år. Jag hoppas och tror att killarna hade en rolig kväll och jag hoppas att jag någon gång vågar göra detsamma.