Underbara unge

Nova har ikväll lekt "fixa huset" och städat och lagt var sak på sin plats. Mitt mammahjärta spricker av glädje och stolthet men hon själv tyckte det var lite jobbigt att hon var den enda som ville ha det fint och i ordning här hemma. 

Jul jul strålande jul...

Julen, barnens och gemenskapens höjdpunkt på året. Ett tillfälle då släkter skall samlas, god mat skall förtäras och förväntansfulla barn skall öppna sina efterlängtade klappar.. eller??

Med en släkt som inte är som ett vanligt träd utan en jädra massa grenar hit och dit så är det inte så bara. Att många dessutom jobbar under julen gör inte saken lättare. Det är minst ett tiotal olika familjers julfirande som skall synkas för att få ihop det. Ändå är ju julen fler dagar än en.. Nu är det ju som tur var inte som förr folk kanske bara sågs till jul. Vi har ju dessutom lyckan att ha de flesta nära och kära inom ett par mils radie.

Hur det än blir så kommer det att bli en jul, barnen kommer att riva upp sina klappar och en del hinner de som vanligt tröttna på innan det nya året kommer. Men inget blir annat än vad man gör det till, och i morgon skall julen starta hos oss, julpyntet skall upp och julgodiset skall bakas. Och jag skall försöka njuta av varje lugn stund.

Min sanning

I alla relationer och upplevelser som innefattar fler än en person, så finns det alltid minst två uppfattningar om händelsen. Men mina upplevelser och mina känslor är min sanning.  Detta är min sanning i min relation till min far. 

Jag växte upp i en kärnfamilj, mamma, pappa och tre barn. Villa Volvo och vovve. Jag har alltid respekterat mina föräldrar, ville inte göra dem besvikna. Såg till att göra mina läxor och komma hem i tid. Alltid varit duktiga Jenny, något jag i efterhand har insett att det inte alltid varit något positivt. 

Plötsligt var jag vuxen och flyttade hemifrån, familjen förändrades och tom mina föräldrar skildes. Även om deras relation inte alltid var en dans på rosor så var det ändå tufft, återigen så pratar jag bara ut mitt eget perspektiv. Jag har alltid provat mina vingar och till stor del så har detta varit så enkelt då jag alltid haft mamma och pappa att landar hos när det har krävts. 

Försökte vara opartisk och finnas till för dem båda lika mycket, men om sanningen skall fram så var det nog oftast hos mamma jag laddade batterierna och hos pappa jag försökte ge energi. 

När jag som 23 åring fick jobb på hemmaplan så var det hem till pappa och mitt flickrum jag flyttade. Det var då jag upptäckte att allt var inte som det skulle, jag kunde inte längre lita på att pappa alltid fanns där. 

Åren gick och det blev värre och värre, både med alkoholen och lögnerna. Men duktiga Jenny bestämde sig gör att hon skulle kunna ställa allt tillrätta. Vid det här laget så hade jag åter kunnat flytta tillsammans med min man och vår lilla dotter. 

Och även om jag redan hade blivit bränd och besviken åtskilliga gånger så ville jag hoppas och kämpa för min dotters skull. Oftare kom ursäkterna till varför vi inte kunde ses... Men jag minns när jag verkligen insåg att min pappa valde spriten före sitt barn och sina barnbarn. 

Det var dagen före julafton och jag ville bjuda hem honom på julmat och en chans att se barnens tindrande jullängtan i ögonen. Jag väntade in i det sista med att säga något till flickorna, då jag inte visste om han skulle komma som han lovat. En halvtimme innan utsatt tid, berättade jag att morfar skulle komma, tände ljusen och dukade fint. Vi satt och väntade... 3 min över så ringer telefonen. Jag visste... Han skulle inte komma. Hörde direkt att han inte var nykter... Han sa en massa dåliga ursäkter men jag minns inte vad. 

Åren gick jag provade allt, betalade skulder hos kronofogden, skrev vädjande brev om avsaknaden av en far och en morfar. Och för första gången i mitt liv så vågade jag säga rakt ut vad jag kände. Jag gjorde allt förutom det som alla sa åt mig att göra. Att låta bli! 

En människa som inte vill bli hjälpt kan man inte hjälpa. 

Inte ens när jag såg möblerna från mitt föräldrahem bäras ut på backen för att han la pengarna på annat än hyran så slutade jag tro att jag kunde göra någon skillnad. Den sommaren var min pappa hemlös, jag undrade varje dag om han levde eller ej. 

Det hade nu gått 7 år som jag trodde att jag kunde rädda honom, men började inse att inget av det jag försökte gjorde någon skillnad. Inte som jag upplevde det iaf. 

Jag gjorde ett sista desperat försök, tillsammans med andra oroliga människor i min och hans närhet så kontaktade jag myndigheterna.  Lämnade över hoppet att rädda honom till de som var proffs. 

Men inte ens det fungerade.. Åter igen, den som inte vill ha hjälp kan inte hjälpas. 

Jag mådde nu så dåligt att jag fick diagnosen depression och fick medicinering och gå hos en beteendevetare .  Där fick jag lära mig att fokusera på min familj, min man och mina barn och de vuxna runt omkring mig som förtjänar det. För så länge min pappa väljer att leva sitt liv som han gör så finns det ingen plats för någon aktiv relation. 

Mina barn förtjänar världens bästa mamma och det tänker jag vara. Något som är omöjligt när man mentalt är någon annan stans. 

Idag har vi ingen kontakt, och ur ett egoistiskt perspektiv så mår jag bra av det. Jag försöker lägga min energi och tid på saker och människor jag mår bra av. Visst älskar jag min pappa, han är ju min pappa liksom. Men just nu så lever vi för olika liv för att kunna ha en relation.

Vem vet hur det blir i framtiden, men efter att ha blivit ledsen och besviken i så många år så är det en lång väg tillbaka. 

Att komma till insikt

I efterhand så är det svårt att fatta att soffkuddar på rätt plats och rena diskbänkar kunde vara så viktigt. Visst föredrar jag fortfarande när det är så och njuter av de få gånger det ät hyfsat tent och ordning i hemmet. Men jag dör inte om skorna ligger slängda i hallen, och idag kan jag strunta i tvätten och disken för att ta mig tid för familjen. 

Men jag har insett att jag lever här och nu, min fina familj är viktigare än allt annat och ett rörigt och oroligt inre kan inte kompenseras med prydligt vikta filtar. 

Även om det tog många år...

Note to My self

Man kan inte lägga ut vad som helst längre nu när dottern finns ute på de sociala medierna. 

En skön massage......?

Förra året när jag fyllde år fick jag ett presentkort på massage av min kära lillasyster. Som vanligt när det gäller mig och presentkort så blir de liggandes alldeles för länge... Men nu över ett år senare så slog jag slag i saken. Massage för husbehov stod det på lappen. Fiiiint tänkte jag, nu kan mina stela axlar få sig en skön mjuk massage. 

När jag kom in i rummet så sa jag just det till kvinnan; - åh vad skönt med lite massage.. -skönt? Sa hon. - det här blir inte skönt, det här ska kännas, det kommer nog tom göra ont! 

Jag skulle klä av mig rubbet, förutom trosorna. Så satt hon igång, klämde och knådade och drog. Hon hittade muskelknutor på ställen jag inte ens visste var möjligt. Samtidigt som de skulle pressas så vred hon min kropp i en massa olika ställningar. Kände mig totalt utlämnad, och handduken som skylde brösten hade inte en chans att ligga kvar. - glöm inte att andas, då gör det bara ondare...  Eeeh jaha.. Men det var bara att gilla läget och försöka slappna av, trots att jag kände mig helt utlämnad. 

Avslutningsvis så fick jag zoonterapi, med fokus på alla mina ömma ställen. Då fick jag bita mig i läppen för att inte skrika. 

Idag så känns det som om jag blivit överkörd av ett tåg. 

Så man kan verkligen säga att jag fick en rejäl massage, och syrran fick verkligen valuta för pengarna. 

Balsam för själen

Efter otaliga hektiska veckor så kom det plötsligt en dag som var fri från aktiviteter och måsten. Vanligtvis så hinner man knappt hem från jobb och skola innan man får sätta på spisen medan man tar av sig skorna. Laga mat och packa träningsväskor. Äta och på innebandy eller andra aktiviteter. Hem och diska röja undan, läxor och bad, tvätt och plock. Däremellan så sjunker flickorna in ipadvärlden.  Och jag tar fram min iPhone och spelar godisspel.  Så idag när jag hämtade tjejerna på fritids så sa jag.

Idag är det förbjudet att ta fram alla elektroniska prylar, i dag så skall vi bara vara tillsammans. Väntade mig en massa protester men i stället så undrade de vad vi skulle hitta på då?? - det bestämmer ni sa jag. 

Sagt och gjort, vi lagade mat tillsammans dukade fint med levande ljus och la upp tjusigt på tallrikarna. 

Efter att läxorna var gjorda i ljusets sken så tog vi fram familjespelen. Vi skrattade och hade så roligt. Timmarna flög iväg och jag känner mig fylld av positiv energi. Vilken lycka! 

Nu är barnen nattade och mobilen kom fram... Och i morgon är det späckat schema igen.