Min sanning

I alla relationer och upplevelser som innefattar fler än en person, så finns det alltid minst två uppfattningar om händelsen. Men mina upplevelser och mina känslor är min sanning.  Detta är min sanning i min relation till min far. 

Jag växte upp i en kärnfamilj, mamma, pappa och tre barn. Villa Volvo och vovve. Jag har alltid respekterat mina föräldrar, ville inte göra dem besvikna. Såg till att göra mina läxor och komma hem i tid. Alltid varit duktiga Jenny, något jag i efterhand har insett att det inte alltid varit något positivt. 

Plötsligt var jag vuxen och flyttade hemifrån, familjen förändrades och tom mina föräldrar skildes. Även om deras relation inte alltid var en dans på rosor så var det ändå tufft, återigen så pratar jag bara ut mitt eget perspektiv. Jag har alltid provat mina vingar och till stor del så har detta varit så enkelt då jag alltid haft mamma och pappa att landar hos när det har krävts. 

Försökte vara opartisk och finnas till för dem båda lika mycket, men om sanningen skall fram så var det nog oftast hos mamma jag laddade batterierna och hos pappa jag försökte ge energi. 

När jag som 23 åring fick jobb på hemmaplan så var det hem till pappa och mitt flickrum jag flyttade. Det var då jag upptäckte att allt var inte som det skulle, jag kunde inte längre lita på att pappa alltid fanns där. 

Åren gick och det blev värre och värre, både med alkoholen och lögnerna. Men duktiga Jenny bestämde sig gör att hon skulle kunna ställa allt tillrätta. Vid det här laget så hade jag åter kunnat flytta tillsammans med min man och vår lilla dotter. 

Och även om jag redan hade blivit bränd och besviken åtskilliga gånger så ville jag hoppas och kämpa för min dotters skull. Oftare kom ursäkterna till varför vi inte kunde ses... Men jag minns när jag verkligen insåg att min pappa valde spriten före sitt barn och sina barnbarn. 

Det var dagen före julafton och jag ville bjuda hem honom på julmat och en chans att se barnens tindrande jullängtan i ögonen. Jag väntade in i det sista med att säga något till flickorna, då jag inte visste om han skulle komma som han lovat. En halvtimme innan utsatt tid, berättade jag att morfar skulle komma, tände ljusen och dukade fint. Vi satt och väntade... 3 min över så ringer telefonen. Jag visste... Han skulle inte komma. Hörde direkt att han inte var nykter... Han sa en massa dåliga ursäkter men jag minns inte vad. 

Åren gick jag provade allt, betalade skulder hos kronofogden, skrev vädjande brev om avsaknaden av en far och en morfar. Och för första gången i mitt liv så vågade jag säga rakt ut vad jag kände. Jag gjorde allt förutom det som alla sa åt mig att göra. Att låta bli! 

En människa som inte vill bli hjälpt kan man inte hjälpa. 

Inte ens när jag såg möblerna från mitt föräldrahem bäras ut på backen för att han la pengarna på annat än hyran så slutade jag tro att jag kunde göra någon skillnad. Den sommaren var min pappa hemlös, jag undrade varje dag om han levde eller ej. 

Det hade nu gått 7 år som jag trodde att jag kunde rädda honom, men började inse att inget av det jag försökte gjorde någon skillnad. Inte som jag upplevde det iaf. 

Jag gjorde ett sista desperat försök, tillsammans med andra oroliga människor i min och hans närhet så kontaktade jag myndigheterna.  Lämnade över hoppet att rädda honom till de som var proffs. 

Men inte ens det fungerade.. Åter igen, den som inte vill ha hjälp kan inte hjälpas. 

Jag mådde nu så dåligt att jag fick diagnosen depression och fick medicinering och gå hos en beteendevetare .  Där fick jag lära mig att fokusera på min familj, min man och mina barn och de vuxna runt omkring mig som förtjänar det. För så länge min pappa väljer att leva sitt liv som han gör så finns det ingen plats för någon aktiv relation. 

Mina barn förtjänar världens bästa mamma och det tänker jag vara. Något som är omöjligt när man mentalt är någon annan stans. 

Idag har vi ingen kontakt, och ur ett egoistiskt perspektiv så mår jag bra av det. Jag försöker lägga min energi och tid på saker och människor jag mår bra av. Visst älskar jag min pappa, han är ju min pappa liksom. Men just nu så lever vi för olika liv för att kunna ha en relation.

Vem vet hur det blir i framtiden, men efter att ha blivit ledsen och besviken i så många år så är det en lång väg tillbaka.