man inser hur långt man kommit...

...i sin kamp i att fokusera på rätt saker.

Idag fick jag ett samtal som för ett par år sen hade slagit omkull fötterna på mig. Faktum är att jag för några år sedan fick ett liknande besked, och då slutade hela jag att fungera. Kände varken trötthet eller hunger, sorg eller glädje. Jag kopplade bara på en autopilot för att få vardagen att fungera.

I dag så kan jag nästan rycka på axlarna och tänka att det är inte mitt ansvar, mitt bekymmer, mitt beslut. Och med det heller inte min oro, sorg eller rädsla. Den enda sorg och oro jag känner är för de nära och kära som inte kommit lika långt som jag. De som nu sitter där i sorg, vrede, oro .. eller har kopplat på autopiloten.

Till mig själv säger jag. Det är ok Jenny, din pappa är vuxen, han får stå för sina handlingar. Det är inget som du behöver känna ansvar för. Du är vuxen du med, har din familj och dina barn. Det är där din energi skall vara.
Jag är stolt över dig Jenny som kommit så långt!

Fredag