fredag 17 oktober 2014

Sorg

Överallt hör man om människor som förlorar sina nära och kära alldeles för tidigt.  Barn som förlorar sina föräldrar, äkta makar som förlorar sitt livs kärlek och föräldrar som får uppleva det hemska i att begrava sina barn. Deras liv rasar samman, men långsamt långsamt klarar de av att orka leva. Sorgen i hjärtat blir lite lättare att hantera, och plötsligt kan de tom skratta igen. De kan sörja och försöka gå vidare...

Men hur skall man sörja och gå vidare när man förlorat sin pappa till spriten. Man kan inte sörja det tar aldrig slut. Hur förklarar man för sina barn varför deras morfar inte är närvarande. Varför han inte träffat dem på flera år... För att mamma inte orkar? För att mamma kan inte gå sönder av oro när hon behöver vara just mamma.  För att mamma inte kan hjälpa någon som inte vill...? 

Det gör ont, det gör ont hela tiden. Jag lär mig att leva normalt. Och fokusera... Vara lycklig och uppskatta det jag har. Men på sätt och vis känns det som om jag inte har någon pappa kvar, och kommer inte vidare... 

1 kommentar:

  1. Så ärligt du skriver Jenny, ja det är nog svårt att sörja den man förlorat men som fortfarande är i livet!! Och som du säger så går det inte att hjälpa någon som inte själv vill det!!/kram från svärmor

    SvaraRadera