Nu har det gått ett och ett halvt dygn sedan man fick vaccinet i kroppen. Ännu har varken förmågan att gå framlänges avtagit eller några extra fingrar vuxit ut på mina händer. Känner en viss ömhet i armen om jag trycker på den men i övrigt ingenting. Nelly försökte komma ihåg vilken arm hon fått sprutan i genom att rita ett streck på armen. Vilket säger en hel del om hur ont hon har. Min kära man däremot som är den största hypokondrien av oss alla han tycker att det ömmar liiiiiiiiite. Men har inte gnällt på nästan hela dagen. SÅ all skrämsel om vaccinet känns lika överreklamerat som den som var i slutet av sommaren angående influensan. Då jag satt på läkarstationen helt övertygad om att de skulle inom kort lägga in mig med konstgjord lunga och tyckte att doktorn var galen som sa att det bara var förkylningen som satt sig i luftrören....
I skrivandets stund sitter jag och väntar på min snälla underbara man som cyklar runt kyrkan nu nästan mitt i natten för att leta efter min försvunna plånbok. DET ÄR KÄRLEK.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar