Nu har även OS-sjukan drabbat min familj. Brottningen har börjat, under gårdagens matcher så skrek Robert så högt att jag var tvungen att gå ut och visa mig för grannara så att de inte skulle tro att vi slogs.

2 månader

....kvar tills jag har den äran att gå på ett alldeles speciellt bröllop. Min fina mamma skall gifta sig. När hon gifte sig med pappa så var jag 6 år och minns inte så mycket mer än att min farbror körde in i prästens bil och att några vänner hade busat och ställt släpvagnen på vår balkong.

Nu är jag själv vuxen och gift och vet att minnena från detta bröllop kommer att vara betydligt fler.

Jag är så glad för mammas skull, och för Lasses, hennes blivande man. De är så rätt för varandra och jag vet att detta blir hur bra som helst.

Extra roligt är att jag och syrran delar på ansvaret att vara toastmasters, vilket innebär att vi kan hitta på en massa bus.

Jordgetingar och cykellycka

En helt vanlig lörda blev full av händelser. Det hela började med att jag, Ingrid och tjejerna skulle ut i svampskogen. Allt gick så bra och flickorna var riktigt duktiga på att plocka, hitta och hålla humöret glatt. Plötsligt så känner jag hur det sticker till på flera ställen på min kropp och ser hur ett helt gängt jordgetingar hugger tag i mig. Försöker vifta bort dem med det kommer bara fler.... spinger upp för en backe men de följer efter. Slår ihjäl dem jag kommer åt för att de skall släppa taget. Tillslut när jag sprungit, klappat och skrikit om vartannat så kan jag lugna ner mig. Men jag har blivit stucken på hela kroppen, ben, armar, rumpa och rygg. Men det var fantastiskt tur att flickorna klarade sig utan ett enda bett. Vi stod ju trots allt brevid varandra. Jag hade tydligen trampat på deras bo och retat upp dem rejält.

Vi beslutade oss för att ta det säkra före det osäkra och leta oss tillbaka till bilen så att vi inte skulle befinna oss mitt i skogen om jag skulle bli dålig.

Hemma började jag känna mig trött och fick en sprängande huvudvärk så jag ringde 1177, sjukvårdsupplysningen. EN jättehjälpsam sköterska lugnade mig och förklarade att eftersom jag inte redan nu var värre så skulle jag förhoppningsvis komma lindrigt undan. Detta troligtvis för att jag redan åt allergimedicin och skulle fortsätta med det för att hålla reaktionerna borta. Jag skulle undvika att äta jordgubbar, choklad, nötter och skaldjur den närmaste veckan, bevaka alla betten och åka in till akuten om något svullnade ytterligare eller om jag blev sämre.

Sen kom Nova och berättade att nu ville hon träna utan stödhjul. Tiden var inne och hon fixade det, självfallet på Novas vis, ena sekunden fly förbannad och skällde på mig att jag gjorde alla fel och andra rekunden strålade hon av lycka. Skönt att hon äntligen fixade det, eller rättare sagt att hon äntligen ville ge det en chans.


Slutet gott allting gott.

Inte ens över tröskeln....

kom ungarna innan de försvann ut på gården med en varsin kompis. Här sitter jag själv igen för tredje kvällen i rad. Men idag får man ta ett glas vin som sällskap. Dessutom har jag dörren öppen så jag kan åtminstone HÖRA dem.

Längtar ihjäl mig....

.... efter mina barn. De fick en extra veckas sommarlov och har sen i söndags varit hos världens bästa Mormor och Lasse i Söderbärke. Men nu är det nära tills jag får lukta gosa och vara med dem igen.

Älskade barn!!!

Jag och mina väskor

Jag har likt många andra kvinnor en uppsjö av handväskor. Men inte för att jag hittar en massa som jag absolut MÅÅÅSTE ha. Nej för att jag är för lat. I mina handväskor samlar jag på mig en massa skit som jag inte orkar rensa ur. Ungarnas strumpor, plåsterpaket, inköpslistor, kvitton, hårborstar, nässpray, sladdar och mycket mycket mer.

Så när väskorna blir för fulla med skit, och det blir omöjligt att hitta telefonen och plånboken för att inte tala om nyklar. Ja då måste jag köpa en ny. Så de gamla är då helt oanvändbara då de redan är fullproppade.

Men en regnig dag....

SUSHI

Minns första gången jag smakade... jag var 19 år och följde med mina arbetskamrater till det nya sushihaket i stockholm i närheten av vår arbetsplast. Mina kollegor var lyriska det var så gott!!! Själv så klarade jag inte av att få i mig mer än en halv bit. Fattade inte hur någon kunde tycka att det var gott!!! 95 kr kostade det. Och på vägen tillbaka till jobbet stannade jag och köpte en korv på 7-eleven.

Men men tiden har jag inte bara lärt mig att tycka om det, utan jag blir lika lyrisk som mina kollegor var då.

Igår passade jag och Robert på att testa det nya sushihaket som öppnat i grannkommunen. OJ vad gott det var. Den middagen som skulle bli romantisk då vi var barnfria resulterade i stället i två glupska sushilovers som smaskade och åt i en väldans fart. Men gott var det och jag går gärna dit igen

http://www.sushilovers.se