Härliga hösten

Vet inte vad det är med hösten som gör att den är min favoritårstid. Och NEJ det är inte för att jag fyller år. Jag tror att det är för att det är så förknippat med lugn. Våren är så hektisk, det skall ordnas så mycket både inne och ute, och det börjar knoppa både här och där. Så hela våren och sommaren är man snorig och hängig. Sen under sommaren så skall man hinna med allt på semestern, och alla födelsedagar och projekt. Vintern är kall och isig, det skall skrapas rutor och för att inte tala om julhysterin... nej hösten är härlig.
Vackra färger och frisk luft, fortfarande kan solen vara riktigt varm och naturen magisk. Svampar o bär i skogen och regnar det en dag kan man med gott samvete sitta inne vid brasan och kolla på en film.

Just nu håller jag på att planerar inför min födelsedag, jag visste sedan tidigare att flera av släktingarna har annat inbokat. Men så är det, det finns alltid saker som krockar, alla har lika fullt i sina kalendrar som jag. Dessutom så nu när man är vuxen så känns det inte så viktigt att fira födelsedagar. MEN varje år till halloween brukar vi ha halloweenfest med barnen. Då lagar vi läskig mat och pyntar hemma. Så jag tänkte att varför inte bjuda in de som vill och kan komma till en halloweenfest. Så fick det bli, jag o barnen håller på att planera för fullt och jag ser fram emot att få fira halloween med de nära och kära som kan och vill.

Bara inte det blir för läskigt... är ju lite rädd för personer i mask...

sätts ständigt på prov...

Ibland önskar man att livet bara skulle vara enkelt, att det räckte med att få en fungerande vardag omgiven av en härlig familj. Ett jobb som man trivs med och trygg ekonomi. Allt detta har jag, och på ytan kan det tyckas att allt är sådär härligt som det borde vara... livet alltså.

Fyller snart 35 och de senaste 10 åren har skuggats av både det ena och det andra, en pappa som lever i en fantasivärld, en syster som hamnade i Fängelse, en värld med så mycket krig och elände lyckopiller och terapi, cancer som ploppar upp både här och där bland mina nära och kära och allt vad detta innebär.
Önskar att de kommande 10 åren blir lugnare, att man bara kan få njuta över det man själv kan påverka. För hur mycket jag än tränat på att tänka positivt så är det yttre saker som jag inte kan påverka. Nej nu räcker det!!

Att bara få leva, och att mina nära får må bra och vara friska? Är det för mycket begärt?

Från rökfylld till tom - Skogsbranden i Västmanland

Vill ägna detta inlägg till en stilla eftertanke då vi förhoppningsvis är på väg ur denna mardröm som drabbat många här i de Västmanländska skogarna. Det som har kommit att kallats, den värsta skogsbranden i Sveriges historia. Vet att många har drabbats otroligt mycket värre än mig. Men som jag skrivit i tidigare inlägg så kan jag bara utgå från mig själv och hur jag upplever saker och ting.

Detta är min historia.

Torsdag 31/7 Branden bryter ut, vi är lyckligt ovetandes. Planerar inför Norbergsdagarna som komma skall och det är olidligt varmt och torrt.

Fredag 1/8 Småstjärnorna på torget, Nelly sjunger och vi är ute länge på torget. Njuter av sommaren och värmen. Hör talas om en skogsbrand i Sala. Men den var liten och de höll på för fullt att bekämpa den.

Lördag 2/8 Elvisdagarna, ännu en dag av folkfest och nöje. Fortfarande otroligt varmt och torrt. Nu börjar det lukta rök över hela Norberg. Men vi tänkte inte mer på det. Minns att det var ett gäng punkare utanför ICA som sniffade lite och sa.. - Det luktar gammal öl! Branden var långt borta och de få rapporter vi hörde så var det ingen fara för spridning.

Söndag 3/8 Vi firade Milles 1 årsdag. Nu var röken riktigt påtaglig. Vi visste inte om vi skulle kunna sitta ute på grund av den tryckande värmen och den skarpa röken. Vi satt inne med fläktar och Johanna försökte göra en egen AC med hjälp av kylklampar. Något hon sett på nätet. Humöret på topp och allt var frid och fröjd.

Måndag 4/8 Vad som även kallas för den svarta måndagen. Jag åkte och jobbade, nu började man prata mer och mer om branden. Stora rökmoln syndes över himmelen, och det fanns nog ingen som kunde undgå röklukten. Nu började man prata om att elden spred sig, men det var så många brandmän på plats. Och så vitt vi visste så var elden så långt bort. Vi fotade himlen, tyckte nästan att det var lite häftigt, men otäckt på samma gång.

Mina systrar med familj hade åkt ut till stugan vid snyten för att få skingra tankarna. Det var lite disigt men de var inte ett dugg oroliga, branden var långt bort (trodde de)de badade, fikade och hade det mysigt. Vid lunch packade de bilarna och åkte hem. Vilket jag tackar gudarna för att de gjorde, nu när jag vet det jag vet idag.

KLockan fyra åkte jag hem mot Norberg. Redan när jag närmade mig Norberg så såg jag att molnen över kyrkan o laven var av en helt annan karaktär. De var svartgrå och låg som ett tjockt tak över vår lilla by.

Kom hem pratade med grannarna, nu började man fundera mer på mer på hur det gick för de som bekämpade elden. Snacket gick, hörde att elden spreds mot Ängelsberg. Va?? Då kommer den ju hitåt? Blåsten och värmen blev värre, hela himlen var liksom gulsvart och solen syntes inte längre. det pratades om glöd som for iväg och startade en massa småbränder. Brandbil efter brandbil, polisbilar och ambulanser fort förbi vårt hus i väldans fart.

Mitt i detta ringer syrran, hör något i stil med Mille, tänder, blod kom!! Jag åker ner till henne, då har den nyss fyllda ettåringen ramlat och slagit upp tänderna. Jag leker lite med storebror medan föräldrarna blir lugnade av 1177 att det bara var att låta det vara. Åkte hemåt, i Norberg var det nu fullt av poliser, det kändes tryggt. Hemma var röken ännu lägre och intensivare, hörde talas om områden ännu närmare som fattat eld. Över brandgator och via luften spred sig elden. Skall vi packa??? Neeeeej inte kan den komma hit. Nu började det blir riktigt obehagligt. Vi började iaf packa en väska med lite kläder, tandborstar och andra saker om röken skulle bli för jobbig. Samtidigt så fick vi info att man skulle packa för att vara beredd för en eventuell evakuering av Norberg. Då sa jag till Robert, skall vi packa en väska till? OM det värsta skulle hända? Fler och fler bilder såg vi från Ängelsberg och nu Karbenning. Det är eld... inte rök. Vi packade foton, en hårddisk med bilder och barnens babyböcker. Jag gick runt och fotade huset, för försäkringens skull och för minnen...

Nu var det en helt annan ton i kommunens info.. NU uppmanar vi er som kan att åka 5-10 mil bort, göra er beredda inför eventuell evakuering. Jag tror det var vid 21-tiden som vi bestämde oss för att åka. Vi skulle ändå inte våga gå och sova under rådande omständigheter. Bättre att åka nu än att rycka upp barnen mitt i natten.

Vi packade bilden och åkte, det var vi inte ensamma om, en stril ström av bilar var på väg ut. På torget stod det ett flertal bussar. KÖR FÖR POLISEN. Vid infarten till tätorten stod poliserna och hade gjort en vägspärr. Vi fick köra ut ur Norberg men inte in. Åkte till svärmor i Avesta. Där var det också rökigt men inte på långa vägar som hemma. Vi var trygga, men kunde inte slappna av. Satt uppkopplade och läste allt från lännsyrelsen, norberg.se och krisinformation.se Samtidigt som facebook svämmade över med bilder och diskussioner mellan oroliga människor. Fick meddelande från flera av mina vänner där de erbjöd sig sovplatser. Värmde i hjärtat. Fick höra om att det brann runt snyten. Stugan? vår kära sommarstuga där vi spenderat så många somrar, var den i fara? Fanns den kvar? Familjen som varit där under dan... hemska tanke... Sen minns jag inte vad som skedde, hur mycket vi fick reda på, hela den natten var som ett vacum. Slumrade lite under småtimmarna och så fort jag fick möjlighet så gick jag in på länken till den webkamera som hela tiden visar bilder över Norberg. Det var grått, bitvis kunde man inte ens urskilja byggnader på bilderna men ingen eld. Norberg stod kvar, än så länge...

Tisdag 5/8 Vi lyssnade på p4 och tittade på alla presskonferenser, fortfarande pratades om eventuell evakuering av Norberg. Samtidigt så kom det mer och mer personal till undsättning. Och under dagen skulle det kommma flygplan som var gjorda för att bekämpa just skogsbränder. Jag och Robert åkte hem en vända för att "titta till" huset. Det såg ut som vanligt men marken och tomten var full av brända barr och slocknade flagor. Röken var tjock men huset stod kvar. Norberg var öde, förutom att det var fullt av poliser. Vi åkte tillbaka till Avesta men bestämde oss ändå för att stanna där ännu en natt. Branden hade nu kommit så nära och det var fortfarande tal om evakuering så det kändes lugnast så. Ännu en dag av tryckande värme, röklukt även i Avesta men den var uthärdig.

På onsdagen 6/8 åkte jag till jobbet igen, men det var svårt att fokusera på något annat än bevakningen av branden. Men det kändes tryggt att fortfarande så var den största delen av räddningsarbetet åt "Vårat håll". Läste om ett flertal familjer som under måndagen fått fly för sina liv och lämnat hus och hem. Allt var så tragiskt... Men vi kände att vi ville hem och bestämde oss för att hålla koll på betrodda medier och återvända hem. Med väskorna packade i hallen sov vi i våra egna sängar, underbart skönt.

På torsdagen 7/8 fick vi besked att endast en skorsten återstod av vår stuga. Tråkiga besked, med då det fanns dom som förlorat sina hem och det var mycket värre så valde vi att känna tacksamhet för att alla hunnit åka därifrån i tid och att det endast var materiella saker vi förlorat. Fick även höra om grannarna ute i Snyten som befunnit sig på plats när elden kom ner över skogen och tvingat dem att fly över sjön under fruktansvärda omständigheter. Men alla var vid liv, det var huvudsaken.


Fredag 8/8 Brandläget var allvarligt men stabilt sas det, vid detta skedet så hade planen äntligen kommit igång och det kändes som om nu fanns det så bra med resurser så att någon oro för att det skulle kunna spridas igen det fanns inte. På eftermiddagen så gick jag på ett informationsmöte, där chefer för kommun, länsstyrelse, räddningstjänst, polis mm var representerade. Då Fick vi chockbeskedet att så som det såg ut under måndagen, att med den kraft som elden spreds då, så skulle hela Norberg ha brunnit. redan 21.30 skulle brandfronten ha passerat, så illa var det. Men vinden avtog tack och lov, och de fantastiska människor som fanns där för att kriga mot elden kunde hejda den.

Vi var chockade över infon men passade på att andas ut, drack lite vin och tänkte att nu behöver vi inte oroa oss för att behöva fly mer.

Lördag 9/8 Vi får info från räddningsledningen att vi åter väntade en varm och torr dag med vind, de fruktade ett liknande scenario som måndagen. -Neeeej inte igen!!! Med infon om måndagen färskt i minnet var det riktigt olustigt. Vi gjorde upp en ny plan, vem tar med mormor, morfar, farfar etc. Vart far vi? Vi gjorde upp planen och packade väskorna på nytt. Men försökte tänka på annat. Tack och lov kunde de mot kvällningen konstatera att det tack och lov inte blev så illa som de befarat. Men det blev ännu en sömnlös natt.

Söndag 10/8 Fler positiva nyheter, och man började slappna av lite. Vi åkte till Ludvika, något vi planerat sedan länge. Hälsade på en ny liten gren på vårt släktträd. Jag hade blivit bonusmoster innan allt detta och nu skulle vi äntligen få träffa honom. Ett skönt avbrott. Konstaterade när några ambulanser och brandbilar åkte förbi att man blivit immun mot blåljus, reagerade inte ens. Hamnade i total zombiekoma när jag kom hem, kunde inte förmå mig att ta tag i något alls. Försökte tänka på annat, men fortfarande är länsstyrelsens hemsida det sista jag kollar innan jag vågar gå och lägga mig och det första jag kollar på morgonen.

Måndag 11/8 Arbetsdag igen, till jobbet kommer det massor av människor som alla har sin historia att berätta. Det ständiga samtalsämnet är fortfarande branden. Så får vi beskedet som vi så länge väntat på, de har nu branden under kontroll och trappar tom ner på styrkorna. Jag försöker även "detoxa" mig själv, inte lusläsa de ovan nämna hemsidor på info. Försöka distrahera mig med annat.

Tisdag 12/8 Byter tom kanal på radion från p4 till en reklamkanal för att få lite positiva saker att tänka på. Men ständigt så tänker jag på alla dessa människor som fortfarande inte har fått åka hem, alla människor som förlorat sina hem, de stackars män som fastnade i elden i måndags, en avliden och en allvarligt skadad, deras familjer. OCH de människor som fortfarande sliter dag och natt med elden på olika sätt för att vi skall kunna försöka återgå till ett normal liv. Än står väskorna i hallen, jag vågar packa upp dem nu, men jag har helt enkelt inte orkat.

Allt detta som jag skrivit, är som sagt mina tankar och upplevelser, det kan vara en massa fel, då jag helt ärligt inte minns allt. Jag kan ha blandat ihop dagar och händelser, men kände att jag behövde och ville skriva av mig då det fortfarande var relativt färskt i minnet.

Om några veckor åker vi till Rhodos, och för några veckor sen så kändes det nästan slöseri med pengar med tankte på den underbara varma sommar vi haft i Sverige. Men nu behöver jag mer än någonsin en veckas semester och koppla av.

Är så otroligt tacksam för att det gick så bra som det gick

bloggtorka

Det här med att skriva går i perioder, och ju längre tiden går mellan gångerna desto högre krav ställer man på sig själv att man vill skriva något riktigt bra. Inte för att man någonsin vet för vem man skriver, förutom Svärmor ;)

Därför så tänker jag att det är bara jag som läser, att man skriver lite som i en dagbok, skriver av sig lite för att "lätta på trycket". Kankse är man full av glädje som man vill dela med sig av innan man spricker, eller så är man tung av oro så man behöver släppa ut lite innan man sjunker till botten.

Just nu så är det nog lite av båda delarna....

Saker som just nu gör mig glad: Barnen, deras kommande födelsedagar, sommarlov, en weekend i stockholm och bilderna från Hotellet vi skall till i Grekland i slutet av sommaren.

Saker som nu gör mig mindre glad: Att pappa åkt in, den våg av vandalism som sker just nu i vår lilla by. Min nackskada som just nu är värre än på länge...

man inser hur långt man kommit...

...i sin kamp i att fokusera på rätt saker.

Idag fick jag ett samtal som för ett par år sen hade slagit omkull fötterna på mig. Faktum är att jag för några år sedan fick ett liknande besked, och då slutade hela jag att fungera. Kände varken trötthet eller hunger, sorg eller glädje. Jag kopplade bara på en autopilot för att få vardagen att fungera.

I dag så kan jag nästan rycka på axlarna och tänka att det är inte mitt ansvar, mitt bekymmer, mitt beslut. Och med det heller inte min oro, sorg eller rädsla. Den enda sorg och oro jag känner är för de nära och kära som inte kommit lika långt som jag. De som nu sitter där i sorg, vrede, oro .. eller har kopplat på autopiloten.

Till mig själv säger jag. Det är ok Jenny, din pappa är vuxen, han får stå för sina handlingar. Det är inget som du behöver känna ansvar för. Du är vuxen du med, har din familj och dina barn. Det är där din energi skall vara.
Jag är stolt över dig Jenny som kommit så långt!

Fredag

Stolt

Somliga beslut känns så mycket bättre när de väl är genomförda. Trevlig lördag!