Hata pollen!

Mitt flöde i sociala medier svämmar över med härliga bilder på folk som njuter ute i solen. Själv får man gömma sig inne och hålla alla dörrar stängda. En liten kaffekopp i solen på trappen resulterade snabbt i igenketade ögon. Och på mornarna så är man så trött så det känns som om man festat natten lång... Men icke det är björkpollen. Sen står det inte på innan alla gräsmattor skall klippas. Nej nu går jag i ide, vi ses i september. 

/jag är inte bitter 

Fredagsfeeling

Efter att ha länt mig villrådig och nästan deppig ett tag så känns det mycket bättre idag. Hade ett bra samtal med chefen igår så jag känner mig stärkt. Solen skiner och det är fredag. Många bra faktorer.. Dessutom så har jag beställt ett par nya glasögon, de blev visserligen mycket dyrare än jag hade tänkt. Men nu har jag bestämt mig och ser fram emot att de skall bli klara.

Ikväll skall min snälla mamma gå med barnen på teatermusikal. Trollkarlen från oz med Markoolio och Tobbe trollkarl, enligt recentionerna skall den vara ruggigt bra, och jag är säker på att barnen kommer att få en toppenkväll. Då min kära man jobbar så innebär det att jag kommer att vara själv hemma, något som i princip aldrig sker så det skall bli riktigt skönt.

Dessutom är jag och vågen mer sams än vad vi varit på mycket länge.

En riktigt bra fredag helt enkelt!!

Vad skall jag bli när jag blir stor?

Vet inte om det är en försenad 30-årskris eller en tidig 40-årskris, men något i mig har gjort att jag den senaste tiden mer och mer funderar över vad jag skall göra med mitt liv. Länge har allt bara rullat på utan att man vågat eller velat förändra något. Kanske är det att jag inte haft tid att stanna upp och fundera, eller inte orkat.

Men tanken på att starta eget, testa något nytt. Göra något som jag verkligen vill.. den tanken blir mer och mer lockande. Och skrämmande, en annan del i mig har för första gången tänkt tanken på att utbilda mig. Men till vad? Det enda jag kan tänka mig är att utbilda mig till förskolelärare. Att jobba med barn, barn är fantastiska, och ger en så mycket energi. Samtidigt som att det är ett yrke jag skulle kunna jobba med på hemmaplan och dagtid.

Vilket inte bara skulle innebära ett varierande jobb med ständigt nya utmaningar utan också, att vi skulle kunna utöka familjen med en hund.

Starta eget då? det skulle innebära att jag skulle få jobba med det som jag tycker är allra roligast, på mina egna villkor. Men det är också läskigast. VAd händer om man inte får några jobb, tänk om ja inte är bra nog?

GAAAAAH!!!!

Jag har ett bra och tryggt jobb nu, med de bästa arbetskamraterna. Men är detta det jag verkligen vill? HJÄRNSPÖKEN!!!

Skall man vara glad och nöjd att man har ett jobb,och gilla läget, eller skall man våga ta klivet, bara hoppa rakt ut och våga? Man har bara ett liv, och man vill inte sitta och ånga att man aldrig vågade.. samtidigt så har man en familj och två barn att ta ansvar för. Jag vill kunna ge dem allt, resa på semester och kunna köpa den där saken de önskar sig mest av allt.


ååååh ångest!!

Tumör, svulst, knöl, är en vävnadsbildning i kroppen utan någon fysiologisk funktion.

Så står det om man söker på ordet tumör på Wikipedia. Men för mig och för de flesta andra är ordet tumör något man får rysningar av bara att tänka på.

För ett år sedan så upptäckte min man en knöl på halsen, en knöl i storlek som en mandel. Efter att den inte verkade försvinna så besökte han vår lokala vårdcentral. Där hade de ingen aning om vad de var, de skickade hem honom utan undersökning och sa att han kunde ju komma tillbaka om den blev jättestor eller om han blev sjuk. Då bytte han vårdcentral till en i grannkommunen. Där togs han emot väl, och de sa. Vi vet inte vad det är, men vi skall ta reda på det.

Skönt tänkte vi, nu får vi hjälp och slipper oroa oss. I dagens välfärdssverige har vi något som så fint som heter Vårdgaranti, där man bland annat skall ha rätt till påbörjad behandling inom 90 dagar. Som sagt så har det gått ett år nu.

Det visade sig att "knölen" satt inlindad i en massa nerver, nerver som gör att det strålar och domnar ut i kroppen. Nerver som gör att ingen hittills har vågat gå in och se vad knölen är.

Han har varit på ett flertal olika röntkenundersökningar och vid ett tillfälle inlagd för att de tänkte gå in och ta ett prov, men då de inte läst journalen, och fick reda på i sista sekund att det var en massa nerver inblandade. Så blev han utskriven utan att något gjorts. Vågar inte ens tänka på vad som kan hända om någon skulle skada en nerv felaktigt.

Sommaren 2013 så ringde en kvinna och sa - du har en tumör, vi vet inte om den är elak eller godartad. Du kommer att få fler kallelser, tar det för lång tid får du höra av dig själv.

Då brast det för mig, en tumör!!! RIskerar jag att förlora min man? Min livskamrat och barnens far? Skulle jag klara av att bo kvar i huset? Nu måste jag bli superwoman! Men samtidigt vara stark och stötta honom, det var ju inte jag som fått beskedet utan min man. Det var inte jag som hade en stor utbuktning på min hals

Målet är nu att få komma till Neurologkliniken i Uppsala. Där finns det specialister som skall kunna gå in, kanske för att se vad det är, ta prover och beroende vad de säger avlägsna knölen.
Dit fick vi en remiss sommaren 2013. Återigen, vårdgarantin....

Men varje gång när det nästan gått 90 dagar så får han en kallelse för ett fystest eller dyl, så då förhalas tiden.

Nu har det gått ett år, och vi säger att hade det varit elakartat så hade han varit riktigt sjuk vid det här laget, eller något ännu värre...

Så det är nog som Wikipedia säger, en vävnadsbildning i kroppen utan någon fysiologisk funktion.
Men den sitter på halsen på min man, och där skall den inte vara!!

Men det är väl bara att vara en duktig patient och medborgare, betala skatt och vänta snällt tills att nästa kallelse kommer...

12 år!

Idag är det 12 år sedan som vi blev ett par, min kära man och jag. Från dag ett så visste vi att vi skulle leva tillsammans för alltid. och hittills har det ju funkat bra. Så länge man respekterar varandra, är ärliga och har liknande värderingar så har man alla förutsättningar att lyckas.

Du och jag för alltid Robert!

Efter flera dagar med tjafs och stök så sa jag till tjejerna att de fick hjälpa mig att städa i stället för att vara med kompisar eller åka till slalombacken. Efter att de förhandlat till en belöning i form av en slant att handla vad de ville för så satt vi igång. Ett par timmar senare var vi klara, och de skulle få en hundralapp och pengarna för några påsar med pant. Glada och nöjda gick vi mot affären, utanför satt en hemlös tiggare. Flickorna beslutade sig för att han behövde panten mer än dem. Och han fick påsarna. 

Sen köpte de lite snacks och jag fick tulpaner för att kunna pynta mitt nystädade kök med. 

Lycka! 

Mötet

Idag skedde det, mötet jag så länge fruktat. Han, mannen som för några veckor sedan försökt att ta sig in i huset och hotat mig till livet.  I dörren till affären, jag på väg in, han ut... - han sa spontant hej... Jag frös till is och sa inget. Då var det något i hans blick som avslöjade att han kom på sig själv med vad han gjort. Han tittade skamset ner, och jag gick in.. Han ut.